Dominica – en fågel Fenix

Beslutet att besöka Dominica var enkelt. Hela ön drabbades hårt i september i fjol av orkanen Maria. Medan folk flydde för sina liv eller satt paralyserade i åtta mardrömslika timmar levde vi samtidigt ett gott och tryggt seglarliv i Spanien – på väg till Karibien. Då tänkte vi inte så mycket på vad orkanen ställde till med på andra sidan Atlanten, utan var bara tacksamma över att vara långt ifrån den. Så fungerar människan i stort, tror jag.

Den sjätte mars lättade vi ankare från St Pierre på Martinique och seglade 37 sjömil norrut i bra vind (7-9 s/m) snett framifrån, som sedan accelererade (fallvindar) när vi närmade oss sydkusten för att sedan tvärdö när vi kom i lä av ön. När vi närmade oss Dominicas huvudstad Rosau skvallrade alla flytande stockar i vattnet om att allt inte var sig likt på ön. Mycket riktigt. När vi blivit lotsade in till bukten, som låg strax söder om Rosau, av en ”boat boy” och fått hjälp att förtöja i en boj blev vi sittandes tysta och försökte ta in vad vi såg.

Det vi såg först var Anchorage hotel, som vi läst om i en guidebok att där skulle man alltid vända sig om man ville ha en boj. Men hotellet var sönderblåst. Inget tak, bara spöklika gapande tomma rum fanns kvar. Träd bortslitna från sina rötter låg i högar på den mörka sandstranden, och träd som saknade trädkronor stod som kala telefonstolpar överallt. Fundament tillhörande en lång brygga stack upp ur vattnet utanför hotellet. Där hade större turistbåtar en gång lagt till för att plocka upp turister som ville åka på valsafari eller ge sig ut på dykäventyr. Det måste ha varit ett livligt ställe med mycket ljud och människor i omlopp. Nu var allt tyst.
Det var inte många hus vid vattnet som inte hade skador. Trasiga och bortblåsta tak var lagade hjälpligt med plastskynken och rostiga plåtbitar. Tvätt hängde på tork här och var som bevis på att livet nu går vidare, om än långsamt, tillbaka till tillvaron innan Maria våldgästade ön.

Vi gick inte iland utan stannade på båten för vi såg ingen bra tilläggsplats för gummibåten någonstans. Solen gick ned i havet och vi gick ned och la oss i våra kojar tidigt för att dagen efter ta oss upp till Portsmouth, som vi hört kunde erbjuda lite mer service och annat åt oss båtfolk. Sjutton sjömil senare blev vi varmt välkomnade av en ny boat boy, som hette Martin. Han mötte upp oss och lotsade in oss till en av de lediga bojarna i viken och berättade att han tillhörde en organisation som heter PAYS. Det är en organisation som samordnar och garanterar bra service och kvalité för alla oss som kommer till ön per egen eller hyrd båt. Vi har ju råkat ut för en del incidenter på andra ställen där det har varit lite ”vilda västern” när det kommer till hyra boj. Men detta kändes ju tryggt.

I den stora viken kunde vi se våra vänner Nisse och Annelies båt Walkabout också ligga på boj. Det var en ovanlig syn. Dom ankrar i stort sett alltid. Men vi vet att dom, som vi alla andra yachties som kommer till Dominica, vill bidra ekonomiskt med det vi kan till den hårt drabbade befolkningen.

Vi tog en sun downer tillsammans med Nisse och Annelie. Efter den tog vi oss allihop in till stranden för att vara med på ett Barbecue-party som arrangeras av alla boat boys. Det var ett äventyr bara det. Höga vågor in mot strand och en trasig brygga i kombination krävde en hel del insatser från arrangörerna för att säkert få iland gästerna oskadade. Väl iland flödade rum punch, karibisk musik och oset av nygrillad kyckling och fisk så att man snabbt glömde av den onödigt spännande tilläggningen.

Vi sa till slut godnatt till våra fina vänner och med lite möda tog vi oss ut till våra respektive båtar i viken. Ja, ingen av oss fyra hade ju i vår vildaste fantasi trott att vi inte skulle hitta våra båtar. Men för Annelie och Nisse blev mardrömmen sann. Walkabout fanns inte att finna! Detta berättade dom för oss dagen efter – trötta och upprörda. Med boat boys hjälp hittade dom sin båt till slut lååångt ut på havet i den svarta natten. Deras lite annorlunda däcksbelysning gjorde att de kunde urskilja sin båt i mörkret 3,5 sjömil ut från land. Tänk, vilken tur att vinden inte förde båten mot land eller andra båtar! Det hade varit förödande. Walkabout väger 18 ton. Det som hände i natten – runt midnatt trodde vi – var att linan till bojstenen slets av i den ganska hårda vinden. Den var antagligen inte utbytt på länge och efter en vecka så gick den sonika av. Slitage som en följd av dåligt underhåll. Inget bra betyg för föreningen PAYS.

Vi lyssnade och fick bara av att höra deras berättelse ont i magen. Tur att Nisse och Annelie är ett rådigt par för dom såg till att både polis, security och PAYS-organisationen blev varse om vad som hänt och att dom krävde ett möte med högste PAYS-ansvarige. Det fick dom till. Och mötet blev ett bra och konstruktivt möte till slut. Men först fick ansvarig boat boy utskällning av presidenten på PAYS så att håret stod rätt ut på honom ett tag. Boat boy gjorde sedermera en kraftig pudel, lovade att se över alla sina bojar och betalade tillbaka alla pengar som Walkabout lagt ut på hyra och andra utlägg för att hämta tillbaka sitt hem i den mörka natten. Ja, herregud vilken soppa! Men nu kunde man lägga detta till handlingarna i alla fall och vad vi förstått har man nu dykt på bojarna för att kolla säkerheten så detta inte ska hända igen. Walkabout valde att ankra nu istället. Fullt förståeligt!

Vi kastade sedan i vår gummibåt (med blykeps) och styrde in till bryggan där gummibåtar samsades med boat boy-båtar, färja och fiskebåtar. Anders och Kristina på Streamline hade nu anslutit till oss (Streamline blev lite skärrade av vad som hänt Walkabout så dom ankrade istället för att som planerat hyra boj) och vi klarerade in i vårt trettonde land tillsammans.

Otilia låg kvar på sin boj när vi kom tillbaka som tur var. Kvällen blev lugn. Imorgon skulle vi alla tre besättningarna ut på en gemensam guidad busstur runt ön hela dagen.

Klockan åtta blev vi som lovat upphämtade i våra båtar och tillsammans med ytterligare ett amerikanskt par satt vi snart förväntansfulla i minibussen. Stanley hette vår chaufför och guide för dagen. Han var född och uppvuxen på ön och kunde berätta med inlevelse om det mesta vi såg. Även sin egen berättelse om hur han upplevde och vad han gjorde under de åtta timmar som orkanen härjade på ön i september. Siffrorna på hur många som dog eller saknades efteråt varierar lite, men runt 40 dog och lika många saknades.

Dominicanerna är ett starkt släkte. Det fick vi bekräftat under dagen som gick. Trots all förödelse vi fick se så log och vinkade människor mot oss och tackade för att vi kommit till deras ö. Och dom bad oss berätta för andra att ön håller på att byggas upp igen sakta men säkert. Men dom behöver all hjälp dom kan få. Det finns inget kapitalstarkt land som England eller Frankrike som finansierar och hjälper till med återuppbyggnaden eftersom Dominica blev självständigt 1978. Volontärer finns dock på ön och vi drog vårt strå till stacken genom att samla ihop konserver som vi kunde undvara och gav bort. Här saknas även verktyg och virke för att laga husen och publika byggnader som skolor. Barnen har skolplikt på Dominica och har nu återgått till skolan på förmiddagarna i temporära byggnader. Man såg dom i rena fina skoluniformer överallt på ön på väg till eller ifrån skolan. Det inger hopp om framtiden att se barn få utbildning och rutiner som ger trygghet.

På vår rundtur besökte vi också ett indianreservat där ursprungskaribier finns kvar. Dom kallas Kalinagofolket. På alla andra öar utrotades dom av de kolonialmakter som la beslag på ön men här bor alltså ca 3000 kvar och underhåller sina traditioner och berättar gärna om sin historia. Väldigt intressant besök.

Vi hann också med att bada i ett av alla de vattenfall som finns på ön – Emerald falls. Mycket uppfriskande. Helt klart en mycket lyckad heldagsutflykt som gav massor av intryck att reflektera över.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi stannade sedan ett par dagar till och tog promenader, softade i båten och umgicks med båtkompisarna. Ett beachparty till hann vi med och rompunschen var lika förrädisk denna gången. Ujjujj, att man aldrig lär sig.

Men nu har vi kastat loss och lämnat Dominica och seglat ytterligare norrut. Men mer om det nästa gång.

Allt väl ombord!

Fakta om Dominica

  • Fd Brittiskt samvälde (1763-1978)
  • Självständiga 3 november 1978
  • Stadsskick republik
  • Huvudstad Roseau
  • Officiellt språk engelska
  • Area 751 km2
  • 73607 invånare 2015

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: