Bye, bye Windward Islands!

Det har runnit en hel del vatten under båten sedan vi bloggade sist. Hög tid, med andra ord, att uppdatera er som är nyfikna på vad vi har haft för oss.

Vi har efter vår fina vistelse på Grenada vänt skutan norrut. Efter alla de härliga seglingarna vi har haft söderut genom öarna i the Windward Islands (se huvudbilden) så tänkte vi att det är väl bara att segla på uppåt igen. Men vad otur vi hade när vi tänkte så! Vädret här i Karibien har under januari och februari varit väldigt konstigt. Vinden har varit nord till nordostlig och inte sydostlig som brukligt vid den här tiden på året, det har blåst rejält och dessutom regnat mycket. Även om regnet bara består av kortare skurar. När vädret styr, som alltid, har vi fått anpassa våra rutter och planer.

img_1780
Bilden ljuger lite. Vi har varit på St Pierre på Martinique också.

Men vår start från Grenada och Prickley Bay blev fin iallafall och vi gjorde en bra dagsetapp upp till Tyrell Bay på Carriacou. Här seglade vi alldeles intill den aktiva undervattensvulkanen ”Kick em Jenny”. Den är utmärkt på sjökortet och det rekommenderas att man passerar på säkert avstånd. Inget utbrott denna gången vare sig från vulkan eller besättning så vi kom säkert fram till Tyrell Bay och ankrade i denna trevliga men ofta ganska fullknökade vik.

img_4612
Tyrell Bay, Carriacou. Grenada and the Grenadines’ flagga

Solen tog vi ned tillsammans med besättningen på Anemone, Marie och Lars, ombord hos oss på Otilia. Dagen efter var det utklarering eftersom detta var vår sista hamn i landet ”Grenada and the Grenadines”.

I motvind och motström
Nu bar det av vidare norrut och den korta sträckan upp till Union Island, som normalt borde ta ca två timmar, men med 12-15 m/s rakt i näsan och 2-3 knops motström så blev det en seg resa som tog dubbelt så lång tid. Stundtals så gick det inte mer än 2 knop framåt. Men fram kom vi och fick en fin boj i alldeles innanför revet som skyddar hamnen i Clifton.

img_4553
Sjölä – men inte vindlä

Att ligga här helt skyddade från Atlantens vågor samtidigt som inget skyddar mot vinden känns speciellt, samtidigt som det nu blåste upp rejält. Konstant vind över 10 m/s med perioder upp till 15. Som god underhållning på revet framför oss har kitesurfarna sitt mecka och de formligen svärmar runt oss och i hög fart gör spektakulära volter och girar. Häftigt att se!
Vi hade bara tänkt att stanna en natt och klarera in. Ja, för nu var vi i ett nytt land ”St Vincent and the Grenadines”. Många länder bliré…
Inklareringen gick bra, men att komma vidare var inte så enkelt. Vädret var inte på vår sida. Med hård vind i fel riktning är beslutet lätt att ligga still.

I de flesta hamnar och vikar i Grenadinerna blir man ständigt uppvaktad av lokala ”boat boys” som erbjuder allehanda tjänster. De flesta är mycket trevliga och hjälpsamma och nu fick vi erbjudande att köpa nyfångad tonfisk, som såg förfärligt god ut, men var alldeles för stor för oss så vi erbjöd oss att köpa halva. Men han ville inte stycka den, utan helst sälja hela. Då tackade vi för oss. Efter en halvtimma var han tillbaka, glad som en lärka, och berättade att han hittat en annan båt som kunde tänka sig köpa halva. Perfekt, tänkte vi och nu satte prisdiskussionen igång (och det är ungefär nu hustrun går ner i ruffen och skäms för sin kapten). Efter lite gråtande från vår boat boy blev vi till slut överens och vi fick en fantastisk middag. Pinfärsk tonfisk är fantastiskt gott och lyxigt. Speciellt när man vet vad det kostar hemma och betalar halva priset här.

img_4531-1.jpg
Halverad tonfisk ger helnöjd besättning

Stånk och stön mot favoritön
Efter några dagar, när det mojnat något, bestämde vi oss att ta oss vidare norrut till Bequia. En resa på ca 25 sjömil, som borde gå på 4-5 timmar. Men inte denna gång. Med bottenrevad stor och en liten slips till genua ute satte vi fart och fick hyfsad gång på västsidan Mayraeu. Sedan vred vinden emot och ökade. Inte roligt! Och som lök på laxen så kom det ett pärlband med squalls (lokala regn väder som innehåller massa regn och mycket vind) och vi fick vindar upp på upp till 18-20 m/s. Det blev en seg segling men väl framme i Admirality Bay på Bequia så möttes vi av båten ”Blessing”, som ägs och körs av en kvinna (Didi) som sköter om ett antal bojar i viken och hon fixade en fin mooring allra längst in i viken. Här var vi skyddade från den kraftiga vinden och kunde dessutom snylta på caféernas wifi.

Nu sa vi till oss själva att nu stannar vi här tills vi får lite vettigt väder. Det blev en vecka. Men vi hade en fin tid och trivs så fantastiskt bra på denna ö, en helt klar favorit i Karibien. Vi fördrev tiden med långa promenader, bad, socialt umgänge och lite båtfix. Som avslutning kvällen innan vi bestämt oss att segla vidare så unnade vi oss en fantastisk tre rätters middag på restaurangen Open Deck, Den drivs av svenska Natalie, som tillsammans med sina två svenska kockar, får till fantastisk mat i en unik och trevlig miljö. Supergott.

St Lucia – ljusklara hägring
Fredagen den 16 februari var dags att dra vidare norrut efter sedvanlig utklarering från ”St Vincent and the Grenadines”. Nästa mål var att ta oss till St Lucia och vi gav oss iväg vid sextiden på morgonen och vi fick en fin segling på västsidan St Vincent. Efter St Vincent så är det öppen hav fram till St Lucias sydspets, Här ligger hela Atlanten på och efter som det varit en väldigt blåsig period så fick vi mycket sjö över båten och besättningen blev rejält duschad. Efter några timmar fick vi till slut sjölä av St Lucia, Vi hade tänkt att gå till Marigot Bay som ligger mitt på St Lucia men insåg att vi inte skulle hinna fram innan mörkret så vi smet in och tog en boj i lilla viken mellan de spektakulära bergstopparna Grand Piton och Petit Piton . Detta är nog en av de mest natursköna ankringsplatser man kan tänka sig. Viken och området runt är naturreservat och man får inte ankra här själv utan är hänvisad till bojar som sköts av ”park rangers”. Att det är en exklusiv plats att besöka märktes också på båtarna. Här låg flera superyachts på typ 40+ meter med helikopter på däck. Ja, det är tydligt att det finns de som har oändligt med pengar….men vi är inte bittra.

img_4951
En av Pitonerna
img_4947
Naturskönt – Pitons Bay

Dagen därpå tog vi så skuttet upp till Marigot Bay och kunde nu klarera in i St Lucia som naturligtvis är ett eget land.  Här träffade vi Anders och Kristina på Streamline igen, som vi inte sett på nästan en månad. Det blev ett kärt återseende och en sen kväll. På söndagen så tog vi en gemensam promenad och hade Castries som mål. Detta är huvudstaden på St Lucia. Vi gick backe upp och backe ner. Ön är otroligt kuperad. Vi gav så småningom upp och tog en liten lokal buss de sista kilometerna. Väl framme visade sig att hela stan var stängd. Inte en affär, bar eller restaurang var öppen och vi som var vrålhungriga och ville ha lunch. Till slut hittade vi det enda öppna stället, KFC. Det fick bli kyckling på amerikanskt vis till söndagslunch.

promenad_StL
Backträning i gott sällskap

Marigot Bay består av en lagun bakom ett sandrev omslutet av mangroveträsk och höga berg. Lagunen är mycket skyddad även om det kan komma en del fallvindar från de höga bergen och det är inte helt ologiskt att marinan heter ”Hurrican hole”.

MB_beach (2)
Orkanhålet

Här inne har marinan kajer som rymmer superyachter, men de har också en del bojar man kan ligga vid. Dessutom så har några ”lokala entreprenörer” egna bojar som dom också hyr ut.
Detta gav upphov till ett antal situationer och missförstånd mellan besökande båtar som trodde sig hyra av den ”officiella marinan” och trodde alla bojar tillhörde den och lokala entreprenörer med sina egna bojar som naturligtvis ville ha betalt om man låg på deras boj. Inte lätt, men vi fick en del underhållning när ordväxlingen drog igång. Värst var nog ”missförståndet” mellan den italienska familjen, som kom in med sin hyrda katamaran (och lågt blodsocker efter en lång dag på havet) och en väldigt bestämd lokal entreprenör. Vi har aldrig sett så mycket långfingrar i luften och F-ord utbytas. Riktigt underhållande en stund.

MB_frovan
Marigot Bay gillade vi klart bättre än Rodney Bay

Efter några dagar var det dags att ta sig vidare norrut och nästa stopp blev Rodney Bay på norra St Lucia, En kort etapp på 15 sjömil (med motvind, vad annars?) så vi puttrade på för motor. I Rodney Bay kan man ankra efter stränderna både i norra och södra delen av bukten, men vi valde att gå in i marinan som ligger väl skyddad in i en stor lagun. Marinan är väldigt välordnad och här finns all service man kan tänka sig. Vi passade på att slösa med sötvatten genom att tvätta båten, kläder och oss själva. En annan orsak till att vi valde att gå in i marinan var att det förekommit en del stölder från båtar utanför på ankar. När vi var där träffade vi ett gäng på en katamaran som fått sin dinge stulen under natten – trots att den varit ordentligt fastlåst med rejäl kätting. Tråkigt att det händer. Men relativt vanligt på St Lucia, tyvärr.
Även om marinan var fin och välskött så upplevde vi Rodney Bay ganska tråkigt och lite nedgånget. Vi stannade i fyra dagar och hann umgås med Kristina och Anders på Streamline. Trevligt som alltid.

Ett bra väderfönster dök till sist upp så att vi kunde ta oss vidare till nästa ö och land – nämligen Martinique.

Franskt och EU
Vi uppskattade att vi skulle få en dräglig resa över till Martinique. Sträckan på 30 sjömil (en Göteborg-Läsö-segling) mellan öarna går återigen över öppet hav och den utlovade vinden på 7-9 m/s blev 12-15 m/s och naturligtvis vrider den emot. Med bottenrevad stor och en pyttebit av genuan utrullad gav vi oss ut och fick rejäla vågor som slog över båten och oss. Som tur var så lugnade sig sjön efter några timmar och vi fick till slut en mer dräglig segling över till St Anne på Martiniques sydkust. Även om strömmen satte oss rejält ur kurs sista biten.

img_5069
Hockeyklubba-färd

Väl framme hittar vi snabbt en fin liten sandplätt att släppa vårt ankare på och vi ligger strax tryggt förtöjda bland massor av båtar. Men populära St Anne är en stor vik och det känns inte trångt alls. Innanför viken ligger ytterligare en ankringsvik och den gigantiska marinan Le Marin.
Havssköldpaddorna gillade också viken och betade runt båten på morgon och eftermiddag. Vi hade en ”gammeljätte” till sköldpadda, som vi såg flera gånger när den kom upp och andades alldeles intill båten. Mäktigt är det att se sådana urtidsdjur på nära håll.

img_5071
St Anne – en pärla

Det vi gillade mest med St Anne var att det fanns vackra vandringsleder i närheten av viken, som bl a ledde fram till flera fina stränder och badvikar. Nudister trivdes gott här (främst manliga) och vi blev så småningom lite djärvare och badade näck vi också.

img_5134
Promenad följt av bad

Vi brukar hyra bil och köra runt på lite större öar för att få en bättre överblick. Så det såg vi till att hinna med också. Vi konstaterade när vi kom tillbaka efter vår dagstur att den östra kuststräckan av Martinique var ganska ogästvänlig rent geografiskt. Det beror ju såklart på att hela Atlanten ligger på där och svallar. Men vackert är det med dramatiska svall mot klipporna. Mitt på ön fanns det fina nationalparker med fin regnskog och vattenfall.
img_5214

Efter en vecka kände vi att vi ville se något annat. Vi bestämde oss för att gå norrut ca 30 sjömil och ankrade i en vik som vi tyckte såg så charmig ut när vi körde förbi den lilla byn i hyrbilen häromdagen – St Pierre. Här var det väldigt lugnt och vackert förutom att det började rulla en hel del på kvällen. Svallen kom från ett oväder som kom norrifrån öster om amerikanska kusten. Men vi litade på vårt tunga ankare och låg kvar.

img_5219
Fina St Pierre

Dagen efter var det fortfarande vågigt men vi lyfte i dingen och rodde in till land. Passade även på att klarera ut från EU och franska Martinique på turistinformationen.

img_5260
Här klarerar man in själv. smidigt.

Vi ville även passa på att se oss omkring för här fanns det en hel del historiska platser. 1902 drabbades St Pierre, som en gång var huvudorten på Martinique, av ett våldsamt vulkanutbrott där alla invånare (26 000!) dog – förutom en person. En fånge som satt i en cell delvis under jord. Det blev hans räddning.
Tänk att komma utkravlande tillbaka till friheten på det sättet. ”Hallå, var är alla??!!” Ett extra straff måste man ju säga att det blev för stackarn.

img_5243
Ensam kvar

Den 6 mars, efter frukosten gick vi vidare norrut med sikte på ett nytt land, vårt trettonde i ordningen – Dominica och lämnar samtidigt ”the Windward Islands” och seglar till ”the Leeward Islands”.

img_5423
Trettonde gästflaggan

Men det, mina vänner, är en annan historia. Vi ber att få återkomma och framföra kaptens hälsning: ”Allt väl ombord”.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: