Vändpunkt Grenada

Vi har lämnat Union Island i St Vincent och Grenadinerna för ett tag sedan nu. Närmare bestämt den 12 januari. Tillsammans med kompisbåten Walkabout satte vi genuan och tog sikte på ön Carriacou 12 sjömil söderut. Väl framme tog vi våra båtpapper, hoppade i gummibåten och sökte upp tull-och passpolis för att klarera in i det nya landet – Grenada and the Grenadines.

img_4627
Carriacou

Carriacou, som många karibiska öar, har ett långsamt och tillbakalutat tempo. Och bukten som vi la till i – Tyrell Bay var inget undantag. Det enda som störde oss, som en liten enveten mygga på natten, var en man som hävdade ett flertal tillfällen att det var hans boj vi hade plockat upp och ville ha betalt. Men vi hade fått veta av en engelsman, som legat still i bukten i ett och ett halvt år, att det inte var den envetne mannens boj utan den tillhörde en annan engelsman, som körde dykarturister hela dagarna. Den bojen fick man tydligen använda gratis då ägaren aldrig använde den.

Ord mot ord alltså. Att hyra ut bojar är ett sätt att få in lite pengar för de bosatta och naturligtvis vill vi göra rätt för oss och stötta de oftast ganska fattiga öborna. Men denne mannen, alltså! Han försökte inte ens vara trevlig utan började hota oss till slut om vi inte betalade genast. Det slutade med att vi släppte bojen och kastade i ankaret längst ut i bukten för att slippa se honom.

Ett mycket sällsynt tillfälle vill jag påpeka då alla karibiska människor hittills varit helt fantastiska och ärliga mot oss. Inga sura miner om man inte vill handla eller nyttja deras tjänster överhuvudtaget. Utan oftast ett ”OK, no problem man, have a nice day” med ett brett varmt leende.

Vi lämnade Carriacou en dag senare och satte kurs mot huvudön Grenada, som ligger ca 45 sjömil ytterligare söder ut. Vi fick en fin dagsegling på ungefär åtta timmar med halvvind/slör och vinden 8-10 m/s. Walkabout satte fulla segel och kom fram före oss, som bara rullade ut genuan. Genuan ger Otilia bra fart ändå i dessa vindar. En sådär 6-7 knop. Ett skönt tempo, tycker vi.

Vi hade bestämt innan att vi skulle gå till Prickley Bay på Grenadas sydkust. När vi kom dit var det knöfullt med båt i bukten och det rullade dessutom rejält. Så då fortsatte vi helt sonika till nästa bukt (det finns många att välja mellan på Grenada som tur är).
St, Georges Bay fick bli vårt första stopp. St, George är huvudorten på ön dit de stora kryssningsfartygen bl a lägger till med sina tusentals kryssarturister. Vi ankrade utanför marinan tillsammans med lagom antal andra båtar. Ankringen tog en liten stund för oss då vi inte fick fäste med en gång utan fick göra om och göra rätt. Vi fick dessutom med oss en stor tung vajer från botten när vi skulle ankra om. Det blir ju genast lite bökigare. När vi plockad upp ankaret i Carriacou fick vi dessutom med oss en svintung stor rostig hummertina av något slag på ankarkroken. Så på en dag hade vi lyckats att få med oss järnskrot från botten på båda de två ställena vi ankrat. Hur stor är den chansen, undrar man….

Walkabout fick besök av en kompis ombord en vecka och skulle ge sig norrut med igen då kompisen skulle flyga hem till Sverige ifrån St Vincent. Vi fick en trevlig sista kväll med sundowner tillsammans i Walkabout innan de tuffade vidare morgonen därpå. Vi hoppas verkligen vi ses snart igen.

Vi bestämde oss dock för att ligga kvar där vi låg för Grenada är en stor ö (ungefär samma storlek som Orust) som vi tyckte förtjänade en längre vistelse.

img_4641
Grand Anse-stranden. Vi ankrade runt udden.
img_4674
St George – huvudorten.

Det blev några upptäcktsfärder och shoppingrundor i stan, besök i den fina marinan, där vi fick några fina pratstunder med svenska och norska seglare, samt promenad på den långa stranden – Grande Anse.

Prickle Bay som vi hade hört så mycket gott om lockade fortfarande. Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök att få plats där. Sagt och gjort. En timmes motorgång i motvind senare var vi framme och fick en jättefin plats vid boj mitt i bukten.

img_4664
Prickley Bay. Där ute ligger Otilia!

Här ligger många långliggare märkte vi. En göteborgsbåt som vi genast la märke till var Swede dreams (Nauticat – 50 fot) från Långedrag med Carlos, Lola och barnen Paco och Luna ombord. Dom korsade Atlanten 2015 och kom liksom inte tillbaka hem igen. Så bra trivdes dom med livet här och Grenada som hemort. Barnen går i skola här sedan ett och ett halvt år tillbaka och Carlos och Lola har rotat sig och fått många lokala nya vänner. Kanske köper dom en bit land, bygger sig ett hus och bosätter sig i regnskogen t o m. Så kan det gå.
Förövrigt är det ganska blandat med båtnationaliteter här. Men kanske flest kanadensare och fransmän.

Nu har vi snart legat här i en vecka och gjort olika upptäcktsfärder på ön. Igår var vi på långtur över ön för att upptäcka alla sevärdheter och allt vackert som finns. Ön bjuder ju förutom fina ankarvikar och långa sandstränder även på riktig regnskog i de höga bergen och många fina vattenfall. Vi hyrde helt enkelt en buss med guide som körde oss runt en heldag. Lyxigt med egen bil, chaufför samt guide – även om det blev dyrt. Men väl värt pengarna.

Förutom vacker natur så besökte vi öns stolta ” industrier”, megnuts (muskot)- och chokladfabrik samt naturligtvis romtillverkningen. Romen görs på lokal odlade sockerrör och saften från sockerrören pressas fortfarande ur av en maskin från 1800-talet som drivs från ett vattenfall. Man var noga med att behålla det lokala och ville inte modernisera och utvidga utan fortsätta på traditionellt sätt. Detta gör att produktionskapaciteten begränsad och täcker bara behovet från ön. Följaktligen kan man inte köpa deras 75%-iga rom utan för Grenada, men naturligtvis finns den nu i Otilias barskåp.

DSC_8765
Sockerrörspressen från 1800-talet – still going strong.
DSC_8779
Rum in the making
DSC_8701
Muskotfabriken. Allt gjordes manuellt, t o m texten på säckarna sprejmålades.
DSC_8678
Regnskog inkl vattenfall. Concorde waterfalls.
DSC_8708
Kakaobönor på soltorkning
DSC_8707
Chokladfabriken. Med anor från 1700-talet.

Nu har det gått lite mer än halvtid på vårt sabbatsår och vi har känt efter och diskuterat ombord om vi vill gå ytterligare söderut innan vi måste tänka på ”hemfärden”. Frågan vi specifikt ställt oss har varit om vi ska segla till Tobago och Trinidad också. Och svaret vi kommit fram till är ”Nej, det ska vi inte”. Grenada blir alltså den sydligaste ön vi besöker i Karibien.

Här vänder vi skutan och beger oss norrut till lämplig ö för att i god tid möta upp en ny besättningsman, som mönstrar på i april. Klas Jacobson. Han är så välkommen med sin fantastiska seglingserfarenhet från olika hav på jordklotet och med sitt trevliga sätt.

Så nu har vi alltså avverkat en halvlek och kommit till en vändpunkt på färden. Dags att mentalt förbereda oss på att allting har en ände, så även ett seglingsäventyr på ett år.

Men inte sitter vi och blir deppiga över det. Nej, nej! Vi har ju flera månader på oss att upptäcka nya öar norrut. Och det är ju alldeles, alldeles underbart.

Vi håller er uppdaterade.

Och kapten hälsar även denna dag att allt är väl ombord.

4 reaktioner till “Vändpunkt Grenada

Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: