”med Karibiens passadvind kring pannan”

Så är det då officiellt – Vi har korsat Atlanten.

IMG_1671

I skrivande stund är det lite svårt att förhålla sig till det faktum att Camilla, Bobby och Otilia faktiskt lyckats ta sig över pölen. Vi sitter här på Bequia och måste nypa oss i armarna för att förstå att det är på riktigt och inte i en dröm.

Från Kap Verde, som var vår startpunkt för överfarten, är det 2100 sjömil hit till Bequia och vi räknade med att det skulle ta 18 dygn att ta sig över. Båten bunkrade vi ju full på Kanarieöarna och sen toppade vi bara upp med lite diesel, vatten och färskvaror på Kap Verde. Men vår oro var att ha med för lite. För lite mat, för lite vatten och så vidare. Det är långt och det är många dygn tills man kommer fram. Eller som Harald Treutiger uttryckte det när vi mötte honom i Puerto Mogan om sin segling över för några år sedan ”man seglar och seglar och seglar, men man kommer ju fan aldrig fram”.
Det är lätt att förstå den känslan.

Man seglar och seglar och seglar, men man kommer ju fan aldrig fram!
(Harald Treutiger)

Men så kom då lördagen den 25 november dagen vi bestämt avgång. Efter att ha ätit lunch i land så kastade vi loss vid ett-tiden och gled i sakta fart iväg söderut. Vinden var mycket svag till och börja med och vi stötta med motor i ca 2 timmar för att komma loss från vindskuggan som blev bakom de höga bergen. Men som tur kom det lite vind på eftermiddagen och vi gled sakta fram i 3-4 knop genom natten. Det första dygnet blev definitivt inget fartrekord med sina ca 80 sjömil på 24 timmar, men vem har bråttom. Det kändes faktiskt ganska bra att med lite vind och nästan ingen sjögång sakta komma in i dygnsrytmen.

Dygn 2 kom det lite mer vind och vi började göra bättre fart och snittade 5 knop, dvs 120 sjömil per dygn, vilket är vad vi räknar med när vi planerar våra tripper.

Vår strategi var att ta oss ganska snabbt ner till latitud 14 grader nord för att där fånga ekvatorialströmmen som rinner västerut med 1-1,5 knop och få den stabila passadvinden. Det gäller att ta vara på all hjälp men kan få. Och prognosen visade på att det skulle vara lite mer stabil vind där den närmaste veckan. Så de första dygnen seglade vi sydväst kurs 240 grader och hade fin slör för fulla segel. Det kom också lite mer vind och dygnsetapperna gick snabbt upp i 140 sjömil. Sen i samband med att det började bli dags att gå på en mer direktkurs mot Bequia vred vinden mer mot ostligt och vi fick läns och där med problem med att få genuan att fylla bakom storseglet, så vi började med att helt enkelt rulla in genuan helt och bara gå för storsegel.

IMG_1656
Storseglet fick dra oss fram i tio dygn

Eftersom vinden nu stabiliserat sig i både riktning och styrka och låg på stadiga 6-10 m/s så blev det bra dygnsetapper på mellan 140-150 sjömil så vi bestämde oss helt enkelt att strunta i försegel. Så tuffade vi på för fullt storsegel dygn efter dygn . I nästan 10 dygn hade vi denna segelsättningen och rörde inte ens skotet 9 utav 10 dygn. Ganska bekvämt får jag säga.

Det enda smolken i bägaren var att vi hade väldigt kort och krabbsjö med vågor som kom från alla håll vilket gjorde livet ombord till en utmaning. Att stå och lag mat i pentryt med en båt som slänger 45 grader åt ena hållet och sen 45 åt andra hållet sekunderna efter är ingen lek. Allt som man inte håller i tar helt plötsligt en flygtur genom ruffen och glömmer man ta spjärn själv så gör man samma luftfärd. Ja en och annan svordom kunde höras från pentryt när det var matdags.

Trots allt gungande så höll vi hårt på att tre mål mat om dagen skulle lagas och ätas och personliga hygienen skulle skötas.

IMG_1632
Hårtvätt i saltvatten och gungande sjö

Det är lätt att börja slarva med dessa saker, som man normalt inte tänker på utan bara gör, när hela ens värld är som en åkattraktion på Liseberg.

Så för full stor och med autopiloten som styrman tuffade vi, som sagt, på dygn efter dygn och inte förrän dygn 13 behövde vi reva storen. För när mörkret började lägga sig så kom en svart molnfront bakom oss var det bara att förbereda sig på mer vind. Vi tog ett rev i storseglet och vips så hade vi vind på över 10 m/s med perioder upp till 15. Och med vindökningen kom också som ett brev på posten högre sjö och vi fick en ganska jobbig natt med lite sömn. När båten drar fram i 8-10 knop med surfar upp till 12 mitt i natten på stora Atlanten så känner man sig ganska liten och ödmjuk. Vår största skräck var att våran fantastiska autopilot skulle lägga av. Som den fick slita för att hålla båten på rätt kurs! Att sitta och handstyra i dessa förhållanden är inget man drömmer speciellt som vi bara var två ombord.

Vi hade dessa förhållandena i två dygn och började bli ganska slitna efter ett tag. Men vi var inte ensamma där ute utan hade lite kontakt med andra båtar som kom inom radioräckvidd och alla hade det lika jobbigt. Vi hade i alla fall turen att allt var helt och fungerade på båten vilket inte var fallet för alla. En katamaran vi pratade med hade fått problem med bägge rodren p g a den tuffa sjön och kunde därför bara segla med ett pyttesegel i begränsad fart. Dom skulle till Barbados och bad en stilla bön att det skulle hålla nödtorftigt hela vägen fram. Dom kom lyckligt fram.

Förutom kontakten med andra båtar som piggar upp så är det alltid (vi har skrivit om detta flera gånger, vi vet) helt magiskt när delfinerna kommer. En kväll i skymningen när vi var lite låga på energi kommer ett trettiotal delfiner som studsar fram i den höga sjön och hoppar flera meter upp i luften och gör piruetter och volter. Helt galet, men vad lycklig man blir att se dessa lekfulla varelser när dom kommer och presenterar en show i världsklass bara för oss. Helt plötsligt känns allt lite lättare och man kommer på sig själv med att sitta med ett stort leende och nästan applådera. Det var som dom ville säga: ”Det är ju jättekul med höga vågor, kom igen!”

På morgonen dygn 15 så mojnade vinden av och vi fick mer drägliga förhållanden ombord och när vi sen kunde skönja Barbados siluett på morgonen så kände vi en enorm lättnad. Även om vi hade ett dygn kvar till Bequia så börjar vi förstå att vi kommer att klara det. Sista natten bjöd på lätta vindar och vi hade inte någon brådska utan ville komma fram på morgonkvisten. Så vi gled fram i natten i måttlig fart.

Vid tio-tiden styrde vi in i Admirality bay och Port Elisabeth nästan exakt 16 dygn sedan vi lämnade Kap Verde.

DSC_8504
Admirality bay runt hörnet i kikaren
Bequia och Admirality Bay från ovan

Vi förtöjde vid en mooringboj och bara satte oss och reflekterade.
”Shit vi har gjort det, vi har korsat Atlanten” (följt av gapskratt)

Med bubbel i glasen blev vi sittande och bara försökte ta in vad vi hade gjort och alla nya intryck vi fick från allt fantastiskt vi såg runt omkring oss.

Eftermiddagen gick sen åt att blåsa upp och sjösätta gummijollen och till att klarera in och växla pengar. Inne i byn träffade vi på ett svenskt par från Gotland som långtidsbor här på ön. Dom frågade om vi inte skulle hänga med på en drink och sen äta middag tillsammans. Visst skulle vi det. Så vår första kväll i Karibien blev en sen kväll med restaurang och barbesök med live raggeymusik. Vi som hade som intention att komma i säng tidigt. Jaja, sova kan man ju göra någon annan gång.

Så lite reflektioner så här i efterhand.

  • Vi har nu på en månad (sedan vi lämnade Kanarieöarna 12 november och till vi angjorde Bequia 12 december) seglat 843 sjömil till Kap Verde och nu ytterligare 2164 sjömil till Bequia. Totalt alltså 3007 sjömil. Det är mycket segla det. Det hade varit lite genare att gå direkt från Kanarieöarna till Karibien men vi är väldigt glada att vi bestämde oss att dela upp sträckan och fick se Kap Verde också.
  • Vår ledstjärna för denna etappen har varit att besättning och båt skall komma fram i helt skick och vi har ju därför medvetet seglat ganska konservativt och inte jobbat på att klämma ut den sista knopen ur båten. Trots detta så har vi kommit över på en ganska anständig tid, 16 dygn istället för de 18 vi beräknade innan.
  • Vi seglade ju huvudsakligen med bara storseglet vilket är mot vad alla rekommenderar på en sådan här segling där de flesta kör spirad genua. En eller två försegel. Men för oss har det känts säkrare att slippa gå fram på fördäck och hantera en stor och tung spinnakerbom. Detta speciellt med tanke på den otroligt krabba sjö vi har haft. Att vara på fördäck skulle vara som att rida på en rodeohäst och det vet man ju hur det brukar sluta. Det var enklare och säkrare att sköta allt från sittbrunnen.
  • Vad gör man hela dagarna på havet då? Ja det blir fullt upp med matlagning, navigation, båtskötsel och att plocka döda strandade flygfiskar på däck t ex.
    img_4123-3.jpg
    Sorry, killen! Nu hoppade du allt i galen tunn..båt.
  • Och så har vi läst en hisklig massa böcker också. Vi har också haft möjligheten att skicka mejl med vår satellittelefon så vi har haft kontakt med nära och kära och båtkompisar som också på böljan den blå. Men framför allt så har vi haft tid och pratat massa med varandra om seglingen, om livet, om framtiden osv. Så långtråkigt har det aldrig blivit.
  • Vi har också ägnat tid åt något så exotiskt som att ta hand om våra sopor. All plast, papp och metall har klippts ned i små beståndsdelar och lagts i tre tomma 5 liter vatten flaskor. Så när vi nu kom fram och ser andra kommer släpande med sopsäckar med skräp från överfarten så kunde vi bara ta våra tre flaskor och lägga i rätt container. Väldigt smidigt.
  • Vad gäller båten så peppar peppar ta i trä har allt hållit ihop. Vi har inga reparationer men en hel del underhållsjobb som att tvätta, smörja och kolla rigg och segel osv. Men det hinner vi med också.

Nu ska vi njuta och fira alla stora begivenheter och helger, den första nu på söndag. För det är ingen vanlig dag för det är…..

Vid tangenterna: Kapten (som hälsar att allt är väl ombord)

9 reaktioner till “”med Karibiens passadvind kring pannan”

Lägg till

  1. Ja, då var detta året snart slut och ett nytt spännande börjar! Ni har väl så klart redan planerat för kommande seglatser i Karibien. Ett viktigt besök är karnivalen i Trinidad – den MÅSTE ni besöka säger Tomas! Ett minne för livet! Hur ni än gör så önskar vi er många fina upplevelser och ett riktigt Gott Nytt År. Tomas o Gerd från ett snörikt Sälen. 🥂

    Liked by 1 person

    1. Hej på er!
      Vi har börjat spåna lite på nästa segling efter nyårsfirandet här på Bequia. Och vi går söderut med första stopp Union islands och Tobago Cays. Sedan skulle vi gärna vilja till Grenada. Trinidad och Tobago är vårt sista stopp innan vi vänder norrut igen. Och, ja Trinidad och karnevalen är ju helt klart lockande 😊.
      Vi håller er uppdaterade.
      Gott nytt år, vänner! 🥂🌴

      Gilla

  2. Hej Camilla och Bobby, vi har följt er resa på er hemsida och kollat nästan varje dag om ni kommit fram. Vilken underbar plats att fira sin födelsedag på. Vi passar på att gratulera dig Bobby några dagar i förskott. Hälsningar från ett grått och regnigt Göteborg. Många kramar till er från Moster karin och Tommy

    Liked by 1 person

    1. Hej Karin & Tommy!
      Va kul att ni följer oss. Ja här är det lite annorlunda och inte så turistiskt. Vi trivs jättebra så här långt.

      Tack för grattishälsningen. Nu väntar vi på Emma och Christoffer som kommer imorgon och sen kan firandet börja.
      Hoppas ni får en fin jul med lite vitt istället för grått.
      Kramar tillbaka från Bobby&Camilla

      Gilla

  3. Ja vad ska man säga – ni är fullkomligt fantastiska tycker jag och jag njuter så av att få följa med på er resa (om än bara här) ❤ Man blir så medveten om att livet är här och nu och att det mesta är möjligt! Jag njuter av resa, och planerar nästa steg i livet 🙂 Huset står kvar. Stor kram på er!

    Liked by 1 person

    1. Hej, världens goaste vaktchef! 🙋🏻❤️ Tack snälla. Det värmde. Vi hoppas att några ska våga släppa sargen och leva sina drömmar som vi gjort och gör just nu. Väntar med spänning på att få höra om dina kommande planer i livet. Krammmm!

      Gilla

    2. Tusen tack världens bästa vaktchef! 😘
      Så kul att ha dig med oss. Nu blir jag ju väldigt nyfiken på ditt nästa steg!
      Största och längsta kramen ❤️❤️

      Gilla

  4. Grattis! Ni gjorde det, inte bara över till Skottland som du Bosse ofta snackat om, utan över hela pölen, otroligt imponerande, och skönt nog utan missöden! Hoppas ni får en fortsatt skön segling där. Vi har följt er hela tiden, från dag 1 och kommer så att fortsätta.
    BR Katarina&Lennart

    Liked by 1 person

    1. Hej! Tack och kul att ni följer oss. Nä Skottland finns ju kvar så det får bli ett senare äventyr. Men att segla 400 sjömil dit känns ju inte lika övermäktigt nu. Men vi har ju kvar den tuffa biten över atlanten hem igen men det får bli en senare historia. Nu ska vi njuta 4 månader i värmen och vi ska försöka dela med oss av det så mycket vi kan.

      Sköt om er och ta hand om varandra!
      Hälsningar,
      Bosse & Camilla

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: