Sista stoppet innan…

Detta har hänt:
Efter närmare en månad i Puerto Mogan, Gran Canaria, har vi nu flyttat oss ytterligare sydväst ut. Nämligen till Kap Verde och ön Saint Vincent och vi ligger nu i marinan i Mindelo.

Trots att vi, som sagt, låg nästan en månad i Puerto Mogan så har tiden där gått väldigt fort. Första veckan hade vi ju besöka av Felicia och Fredrik och fick en härlig vecka tillsammans.
Sen har vi umgåtts med båtkompisarna på Kaplalai, Streamline och efter ett tag också med Walkabout som kom över från Teneriffa.

Men huvudfokus har varit att förbereda oss och båten för Atlantöverfarten.
Vi hyrde bil och åkte runt ön till Las Palmas för att köpa båtgrejor. Flera vändor blev det.
Den 1 november stack vi  glada i hågen iväg med långa inköpslistor för att när vi kom fram konstatera att allt var stenstängt ! (alla-helgons-dag firas tydligen även här)
Inte en butik var öppen och till och med de stora shoppingcentren var stängda.
Lite snopna blev vi men raskt bestämde vi oss för att bli goda turister och se ön istället nu när vi ändå hade bil.
Så vi körde norrut från Las Palmas och utefter Gran Canarias norra- och västra sida.
På norra sidan fascinerades vi av mängden bananplantager som finns där.
Det var kilometervis med områden med brun väv som bananerna växer under.

På nordvästra sidan blev det bergigt och vi valde att köra små vägar som ringlade sig upp och ner i bergen på smala vägar.
Det var inte utan att det kändes som man kör ifatt sig själv.
Men det var otroligt vackert och med en fantastisk utsikt över havet.
När vi stannade på en utsiktsplats så såg vi till och med över till Teneriffa och Teides 3000+ meter höga topp. Vi tog oss också ner till några av småbyarna som ligger vid havet och här var det långt från stora hotellkomplex och turistbutiker som finns på södra Gran Canaria.
Det kändes väldigt genuint och hemtrevligt och eftersom det var helgdag så var det massor av locals som var ute och badade och fikade med sina familjer. Vi fick alltså en fin dag att se delar av ön som vi nog hade missat annars.

dsc_8374.jpg
En fin liten by hittade vi – Agaete – med en fin ankarvik. Många ”locals” passade på att bada på sin ”röda dag”.

Men som sagt vi han med två resor till och fick köpt allt vi behövde av båt-tillbehör, mat och dryck och två fulla billass blev det.
Sista dagarna gick åt att stuva båten med alla grejor och Camilla gjorde ett jättejobb i värmen och lagade massa god mat som vi la i frysen.

Så till sist var det dax och släppa förtöjningarna och ge oss iväg.
Som vi berättat tidigare så bestämde vi oss för att inte gå direkt till Karibien utan ta omvägen och passa på att se Kap Verde också.
Från Puerto Mogan till Mindelo, St Vincent på Kap Verde är det 840 sjömil och vi räknade med att klara det på en vecka. Detta skulle bli vår hittills längsta segling och det kändes bra att ta detta som ett genrep inför den riktigt långa etappen.

Vi checkade ut från marinan söndagen den 12:e november och kom iväg vid ett-tiden. Första halvtimmen var det väldigt lite vind men som vanligt på Kanarieöarna så tog det inte lång tid innan vinden ökade till 10-12 m/s i accelerationszonerna som blir mellan öarna. Men efter några timmar så mojnade det och vi fick en behaglig slör på 4-6 m/s den första natten.
Tyvärr så dog vinden helt i gryningen och vi fick stötta med motor i 6 timmar innan vinden kom tillbaka. Efter det så höll väderprognosen precis vad den lovat och vi fick mellan slör och läns och 4-8 m/s hela överfarten (vind snett bakifrån resp rätt bakifrån). Sjön var också snäll med oss även om det rullar en hel del med akterlig sjö, speciellt när vinden är lätt och inte håller tryck i seglen.
Vi seglade med bara genua vilket var enkelt och bekvämt även om vi kanske kunnat korta överfarten med något dygn om vi kört fullt ställ.  Men vem har bråttom?
Veckan rann iväg i rasande fart och vi fick in en fin dygnsrytm ombord där vi hann sova, läsa, äta och bara njuta. Det var fantastiskt skönt med färdig mat bara att tina och värma till lunch och middag så vi åt furstligt varje dag.

img_4033
Godnatt!
img_4039
Godmorgon!

Fanns inga minus? Nja, det skulle väl i så fall vara att en båt som rullar i sjön har en massa ljud för sig. Det knirker och knakar från inredningen, skramlar från skåp och lådor, smäller i seglen när vinden inte fyller osv.  Men så småningom om så vänjer man sig och när man flyttat om i ett skåp så allt står stadigt och tyst så är det dags att gippa och båten lutar åt andra hållet – då börjar det skramla igen.

Ombord så styr vår kära autopilot och vi märker mer och mer hur beroende vi är av den.
Den stackarn fick inte vila på sju dygn. Vi koppla på den direkt när vi lämnade hamn på Gran Canaria och ur när vi passerade vågbrytaren här i Mindelo och den styr fantastiskt även i rullande akterlig sjö.

DSC_8437
Kapten tar rast – men inte autopiloten.

Så med färdig mat och en bra autopilot så blir seglarlivet enklare. Myntets baksida är att det drar ström, ganska mycket ström. Kyl, frys, autopilot och navigations instrument är ju på hela tiden och våra solpaneler räcker nätt och jämt till när det är molnfritt och solen skiner som mest. När det sen blir det sen lite molnigt ligger vi på minus så då har vi fått stödladda med generatorn på motorn ca en timma per dygn.

Sista dygnet fick vi sakta ner för att slippa komma fram i mörker men när gryningen kom kunde vi se Kap Verde för första gången. Vilken härlig känsla. Vi hade tidigare försökt boka plats i marinan men det var inte möjligt p.g.a. ARC:en och Odysse´-seglar-rally som bokat hela marinan så vi var helt inställda på att få ankra i bukten utanför marinan. Men när vi närmar oss ser vi att det finns tomma platser så vi går in och rekar och mycket riktigt kommer det ut en kille i båt och frågar om vi vill ha en plats – och det vill vi. Så han visar in oss och vi ligger nu på en jätte fin plats på pontonbryggan i marinan.

mindelo_1.jpg
Otilia förtöjd i marinan (första fr vä) och får nu en välförtjänt vila och omvårdnad.

Igår checkade vi in i landet officiellt och tog ner den gula flaggan, som man måste ha uppe tills man fått alla papper stämplade. Många stämplar blir det. Vi har också vandrat runt och tittat på byn och och de fantastiska sandstränder med sitt turkosa vatten. Hittills har vi fått en mycket positiv bild av Mindelo även om vi förstår att här finns mycket fattigdom så är folk väldigt trevliga. Fattigdomen är ganska utbredd och det blir en rejäl kontrast med oss ”yachtisar” som kommer hit i våra båtar och antagligen i deras ögon har oceaner av pengar (vilket en del här också har). Så en del tiggeri förekommer men ingen har varit påträngande och en hel del erbjuder sig att jobba för pengarna istället och erbjuder tjänster som att bära varor, vakta gummibåtar o.s.v. för att få lite pengar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi blir nu kvar här tills på lördag då vi planerar att kasta loss för vårt stora skutt över Atlanten. Lite båtprojekt, komplettera matförråden och turista står på agendan.

Med ett lyckat genrep i bagaget börjar vi känna oss redo och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att korsa Atlanten – en liten nätt sträcka på 2100 sjömil som kommer att ta cirka tre veckor. Men mer om det i nästa blogg.

Allt väl ombord!

Vid tangenterna: Bobby.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: