Livet i flip-flop

Vi har nu kommit oss långt ut i den blå Atlanten till Porto Santo, som tillhör Portugal. Äntligen har vi funnit värmen i både luften och vattnet och börjar känna känslan av det långseglarliv vi drömt om.
Sist vi lämnade er var vi i Nazare´ mitt på Portugals västkust. Därifrån seglade vi 60 sjömil till Cascais, som skulle bli vårt sista stopp på det Portugisiska fastlandet. På vägen dit passerade vi Cabo da Roca som är det europeiska fastlandets västligaste punkt och tillhör en av världens yttersta platser.

dsc_8056.jpg
Cabo da roca – västligast!

Väl framme i Cascais fick vi en fin plats i den skyddade marinan men också den i särklass dyraste hamnavgiften hittills. 43 € för vår båt slog både Baiona och Portsmouth som legat i topp tidigare. Men, men det är bara att gilla läget eller lägga sig utanför på ankare och det hade vi ingen lust till.

img_3293
Otilia i Cascais – det kostar att ligga på topp!

Tiden i Cascais gick åt till att titta på stan, äta gott och dricka gott.

Vi passade också på att ta oss in till Lissabon som bara var 40 minuter bort med pendeltåget. Det blev en trevlig och varm dag och vi flanerade runt i staden och såg på diverse katedraler, borgar men också många mysiga gator och små gränder. Många trappor blev det den dagen. Vi avslutade dagen med en eftermiddagsöl nere vid floden Tejou och tog därefter pendeln hem till Cascais. Vi kände att en dag var alldeles för lite för att upptäcka Lissabon så det är helt säkert en stad vi ska åka tillbaka till. Lissabon gav mersmak.


Men först ska vi segla lite. Från Cascais var planen att ta oss till ön Porto Santo som ligger ca 500 sjömil sydväst om Cascais, granne med Madeira. Detta skulle bli vår längsta nonstop-segling någonsin och vi räknade med att den skulle ta mellan 4 och 5 dygn. Vi bunkrade båten med mat, vatten och diesel. Camilla förberedde färdiga maträtter för 4 dygn. Vi kollade väder och vindar noga och torsdagen den 21 september kl 09.30 kastade vi loss från Cascais och stävade ut på den blå Atlanten.

Vi fick en fin start med måttliga vindar från nordväst och seglade en skön halvvind för fulla segel och loggade mellan 5 till 7 knop. Fram på kvällen när mörkret föll så ökade vinden till 8-12 m/s och vred över till slör. Vi tog ett rev i storen och rullade in en bit av genuan och sen dansade vi fram i mörkret i 8-10 knop. Det blev en härlig natt och vi gjorde bra distans. Enda jobbiga var att det byggde upp en ganska jobbig sjö som gjorde att båten rullade ganska mycket och autopiloten fick slita rejält men den skötte det galant. Tänk att behöva sitta och handstyra 12 timmar i beckmörker i en båt som slingrar sig fram om en orm över havet.. Vi är så tacksamma att autopiloten tagit det jobbet åt oss.
Dag två så mojnade vinden och vi fick fram på dagen stötta med motor för att komma vidare. Vinden kom nu också rakt bakifrån och vi hade plattläns samtidigt som båten rullade från sida till sida i den krabba sjön.

Det var inte lätt att få ordning på seglen i den vinden så vi rullade in genuan och fortsatte med storsegel och motor under dagen. Så rullade vi på fram till kvällen och lagom till att mörkret lagts sig hör vi något som smäller till i båten. Det låter som ett pistolskott vi börjar undersöka vad det kan vara. Då någon minut senare kommer en likadan smäll men betydligt högre. Shit…är det något med riggen? När jag gick ner för att hämta mer lampor för att kunna se bättre hör jag på VHF-radion någon som kallar på Otilia. Det är bara att svara och det är ett lastfartyg som ropar och frågar ”Otilia, what’s your intention?”
Vi var på kollisionskurs och även om han var nästan tio sjömil bort så ville han att vi skulle börja väja och gå akter om honom. Tio sjömil är ganska långt, men med ett fartyg som gör närmare 20 knop så är tiden ändå ganska knapp. Eftersom vi var väjningskyldiga var det bara att gilla läget och börja förbereda gir. Vi visste fortfarande inte vad som orsakat det som small och om något var trasigt så bestämde vi oss att ta ner seglen helt.

Som tur var hade vinden lagt sig nästan helt så det gick lätt och vi fortsatte sen hela natten för motor. Sällan har vi varit så glada att se det röda klotet stiga ur havet i öster som denna morgon. Med sol, värme och lekande delfiner runt båten så känns livet genast lättare. Felsökning av riggen gav inget. Alla vant och stag såg justa ut. Det enda onormala var en schackel till storseglet som öppnat sig. Kunde det vara den som orsakat ljudet? Vi bestämde oss i alla fall för att segla konservativt det sista dygnet av resan och använde bara genuan samt stöttade med motor i den lätta vinden.

På söndag eftermiddag kunde vi sikta Porto Santo i horisonten och samtidigt ser vi en hel flock delfiner formligen störtar emot oss och vill leka. Vilken show det blev! Har aldrig sett så många runt båten samtidigt. Mäktigt!


Tillsammans med mörkret kom vi fram till hamnen på Porto Santo men det är en ganska enkel insegling så det var inga problem.

img_3216
Nu är vi nära!

Lite mer problematiskt var det däremot att det inte fanns några bryggplatser kvar. Det var fullt. Som tur var så kunde Anders och Kristina på båten Streamline lotsa oss till en ”mooring” boj, som var ledig längst in i hamnen. Tack! Vilken lycka för vi hade ingen lust att vända om ut och ankra utanför hamnen. Väl förtöjda tog vi oss en välförtjänt ankardram och gratulerade varandra till en väl genomförd segling. Vi hade nu seglat i lite mer än tre och ett halvt dygn rätt ut i Atlanten.

img_3292
En god morgon på boj

Nu har vi legat här några dagar och sovit ikapp, turistat på ön och umgåtts med seglarkompisar. Det har vi gjort i tidigare hamnar också men det som är nytt är att vi nu har full sommarvärme med dagstemperaturer på 26-28 grader, ljumma kvällar och badtemperatur på 23+.
Här på Porto Santo finns en tradition att men ska måla ett bomärke på vågbrytaren. Den är full med hundratals målningar som besättningar målat genom åren. Vi vill ju inte vara sämre, har vi nu tagit oss hit så ska det synas, så nu har också vi satt vårt bomärke på vågbrytaren som bevis att vi och Otilia seglat hit.

img_3294
Otilia was here!

Skorna är nu bytta till flip-flop och vi går omkring i solblekta t-shirts och börjar så smått förstå att vi faktiskt är långseglare. Så tänkte vi hålla på ett tag till.

Allt väl ombord.
/Kapten

5 reaktioner till “Livet i flip-flop

Lägg till

  1. Resan låter underbar och så trevligt att kunna följa er här. Vilka vackra bilder ni har tagit med. Kan glädja er med att nu har vi så smått börjat att skrapa rutorna på bilarna här hemma i Sverige. Lite trist men så är det ju.
    Ha en fantastisk resa och bara njut!
    Hälsningar Elizabeth

    Liked by 1 person

    1. Hej Elizabeth!
      Tusen tack för fina ord. Ja, vi har förstått att hösten har kommit hemma. Men den kan ju vara fantastisk fin också 🙂 Fast skrapa rutor är väl inget vi saknar förstås…
      Vi lever ett gott liv just nu.
      Allt gott!

      Gilla

  2. Spännande att läsa! Vad var det som smällde i ryggen? Ni måste ha ett skapligt förråd av gästflaggor ombord.
    Har ni papperskort för alla vatten eller kör ni digitalt?
    Må så gott

    Gilla

    1. Hej Magnus! Vi vet inte ännu. Klas Jacobsson och Ingvar Hansson funderar lite just nu (läs på B’s facebook-tråd) Snillen spekulerar 🤓 – så tacksamma för alla råd och rön man kan få. 🙏
      Inga papperskort ombord – bara digitala. Och många gästflaggor blire’. Ett helt flaggspel snart!
      Hälsa Nina och må väl!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: